Det finns en person.. En person jag skulle göra allt för, den enda jag skulle göra allt för. En person som alltid finns där för mig, oavsett vad. Hon vet när jag behöver räddas. Hon har lärt mig mitt eget värde och delvis gjort att jag blivit den människa jag är idag. Hon har lärt mig att skilja på rätt och fel, och alltid varit ärlig med mig. Den här kvinnan är även den mentalt starkaste person jag känner. Ända från början har hon fått gå igenom och klara SÅ MYCKET på egen hand. Hon skulle gå genom eld och vatten för sina två barn som är det finaste hon har. Hon skulle inte tveka. Det finns ingenting ont i henne. Just nu mår hon inte alls bra och det finns ingenting i världen som gör så ont i mig som att se henne ledsen. Även fast jag försöker vara glad så går det inte. Den här kvinnan är värd allt i världen och lite till, för allt som hon gör. Jag pratar förstås om min fina mamma. Jag har alltid varit en krigare men utan henne ger jag upp. Jag har även två av mina bästa vänner som mår skit nu, och det gör mig också ledsen. Och jag försöker verkligen, med hela mitt hjärta att finnas för och förstå alla. Jag försöker verkligen att hålla mig stabil och inte bryta ihop totalt för att jag vill kunna hjälpa. Men någonstans på vägen glömde jag mig själv, och jag kan inte hjälpa andra när jag inte ens kan hjälpa mig själv. Jag gnäller inte på småsaker för jag är glad att jag har tak över huvudet och folk som bryr sig om mig, det finns folk som inte har det. Men just nu mår jag inte bra i själen och jag vet att jag kommer göra det igen, jag vet bara inte när.
Och imorgon fyller jag arton år, då ska jag vara glad!

♥