Idag har jag gjort något som var väldigt känsloladdat och fint. Jag följde med min vän till kapellet där hon skulle ta farväl av sin pappa som gick bort för några veckor sedan. När vi kom in i kapellet var det ganska stelt och jag upplevde byggnaden som väldigt "hård". Dom som jobbade där var jättetrevliga och visade oss in till rummet och lämnade oss där. Min vän fylldes av så mycket känslor direkt när vi kom in i rummet så hon började gråta, jag började gråta. Vi satte oss på golvet framför kistan och tittade på alla ljus som var tända, och så grät vi. Det var någonting med rummet som var så lugnt och fridfullt, det var som att komma in i en annan värld när man klev in. Sen satt vi tysta och bara tittade, på ljusen, på kistan. Det var så vackert på något vis. Först tänkte jag att jag inte visste vad jag skulle säga till henne, men allt kom så naturligt, och att bara hålla om henne betydde något. Jag sa och jag visste och jag kände att hans själ var i rummet, det var den, det är jag säker på. Hon har berättat för mig att hon var ovän med sin pappa när han gick bort. Hon bad om ursäkt och hon pratade med honom, då var det svårt att hålla tårarna inne för det var så fint. Vi satt där inne i tjugo min men det kändes som minst en timme. När vi gick ut därifrån kände jag hur hon kunde andas ut. Lättnad.

Min fina Mimmi. Du är stark och du klarar mer än vad många skulle göra. Du fortsätter alltid kämpa fast än det är svårt, och det är mycket som är svårt här i livet. Din pappa kan inte vara annat än stolt över dig, en finare dotter får man leta efter.
Jag älskar dig!