Idag har jag gjort något som var väldigt känsloladdat och fint. Jag följde med min vän till kapellet där hon skulle ta farväl av sin pappa som gick bort för några veckor sedan. När vi kom in i kapellet var det ganska stelt och jag upplevde byggnaden som väldigt "hård". Dom som jobbade där var jättetrevliga och visade oss in till rummet och lämnade oss där. Min vän fylldes av så mycket känslor direkt när vi kom in i rummet så hon började gråta, jag började gråta. Vi satte oss på golvet framför kistan och tittade på alla ljus som var tända, och så grät vi. Det var någonting med rummet som var så lugnt och fridfullt, det var som att komma in i en annan värld när man klev in. Sen satt vi tysta och bara tittade, på ljusen, på kistan. Det var så vackert på något vis. Först tänkte jag att jag inte visste vad jag skulle säga till henne, men allt kom så naturligt, och att bara hålla om henne betydde något. Jag sa och jag visste och jag kände att hans själ var i rummet, det var den, det är jag säker på. Hon har berättat för mig att hon var ovän med sin pappa när han gick bort. Hon bad om ursäkt och hon pratade med honom, då var det svårt att hålla tårarna inne för det var så fint. Vi satt där inne i tjugo min men det kändes som minst en timme. När vi gick ut därifrån kände jag hur hon kunde andas ut. Lättnad.

Min fina Mimmi. Du är stark och du klarar mer än vad många skulle göra. Du fortsätter alltid kämpa fast än det är svårt, och det är mycket som är svårt här i livet. Din pappa kan inte vara annat än stolt över dig, en finare dotter får man leta efter.
Jag älskar dig!

Jaha, nu har klockan passerat två och jag är inte ett dugg trött. Kul det kommer vara imorgon bitti när man ska upp till skolan. Sitter och pratar med Patricio och Johanna på msn, dom enda som är vakna vid den här tiden, haha. Jag och Patricio har en hel del intressanta ämnen, vi borde gifta oss.

Bjuder på en bild på mina puddingar i deras mest seriösa tillstånd!

Jag kan inte vara alla till lags, hur mycket jag än skulle vilja vara det. Jag försöker räcka till, men tydligen räcker det inte att bara vara mig, jag måste leka någon slags superhjälte för att det ska passa alla. Jag är inte mer än en människa och jag kan bara vara på ett ställe samtidigt. Jag lyssnar, jag ställer upp, jag finns där och jag dömer inte, vad mer kan krävas? Just nu vet jag inte vem eller vad jag ska vara arg på, jag vet bara att jag är trött på att ge och inte få något tillbaka. Så snälla förstå att jag försöker, nästan så mycket att jag glömmer bort mig själv.




Alla vet ju att en glad Olivia är det allra bästa! :)

Har varit med min fina Angelica hela kvällen. Älskar dig!

Igår hade vi jättemysigt hos Ida. Det var massa gäster där och vi grillade och åt gott och hade allmänt trevligt. Ända tills Sarah fick för sig att vi skulle kolla på Paranormal activity.. Varför skulle vi göra det? Mådde så dåligt efteråt, haha. Samtidigt som jag tyckte det var så coolt och fascinerande så ville jag inte kolla för att jag var så rädd. Inte nog med att man var helt uppskrämd av filmen så hörde jag och Ida konstiga ljud och dunsar från övervåningen när vi skulle sova. Messade Sarah som sov på övervåningen och frågade om det var hon son var uppe och gick, men det var det inte. Haha, vi somnade till sist iallafall, vid halv fyra tror jag. Imorse skulle Ida iväg så jag och Sarah bäddade ner oss i Idas säng och kollade på Blair witch, hade aldrig sett den men fy fan så dålig den var, stor besvikelse. Efter en stunds klagande på våra liv gick vi till bussen och åkte hem. Nu sitter jag bara här och har sån otrolig mensvärk och ångest inför kommande skolvecka så jag funderar på att bara gå och lägga mig och dö.. eller sova, har inte bestämt mig. Nu ser jag fanimej solen titta fram så man kanske skulle orka ta sig en sväng till affären först.. Ciao!

Jag sitter och tänker lite på skolan och hur allt sett ut om man hade gjort annorlunda. När jag gick ut nian hade jag inte godkänt i matte, vilket gjorde att jag fick gå ett år på IV för att få det. Ända fram tills jag skulle välja gymnasium igen hade jag så mycket tankar om vad jag skulle välja och det fanns så mycket jag ville. När det var dags att välja var valet bara så självklart - Jag skulle gå Estetiska programmet med inriktning musik på Wendela Hebbegymnasiet. Jag har alltid älskat att sjunga och har alltid velat lära mig instrument och förstå musikens grunder. När det var dags för intagning var jag jättenervös och alla hade sagt att det var extra många som sökte i år och att det var svårt att komma in. Men jag kom in, och när jag fick veta det blev jag så jäkla glad, jag minns att den första som jag berättade för var Nattis! Haha minns du hur glad jag var? ♥ .. Jag undrar hur det hade sett ut idag, vem jag hade varit, om jag inte gick musik, inte gick med min fina klass. Allt måste ju betyda något. Och hade jag inte haft IG i matte i nian hade jag aldrig gått på IV och hade aldrig kommit på att jag ville gå musik och hade aldrig träffat människorna i min klass. Jag hade aldrig träffat Johanna? eller Ellen? Sandra? Fy fan vad tråkigt. Trots att det är så sjukt mycket plugg och motgångar till och från så är jag så glad att jag gör det jag gör, att jag får jag göra det jag älskar tillsammans med underbara människor. Vem bryr sig egentligen att jag tar studenten ett år senare än jag skulle? Jag kommer ju iallafall göra det, det är väl huvudsaken. Jag skulle aldrig byta ut detta mot något annat.



Jag och min fina Ellen på senaste konserten ♥